Aron

Kapitel 3

Aron var snyggast i Stockholm, alla visste det. Alla visste att varje år måste någon ta hem det priset och det året var det han. Han knarkade så mycket då att jag inte förstod att han knarkade och jag var rädd för honom för hur han såg ut, för att han var så snygg. Jag hade aldrig träffat honom men han kände Alma lite, eller Alma tyckte om honom och det funkade. Det funkade att hon var besatt av honom. Han hyste inget agg mot henne för att hon var så för Aron var liksom frälst. Brände ingen. Han stod på tunnelbaneperrongen och såg ut som en snygg ängel, frågade mig om det var jag som var Anna. Jag sa ja.

Alma bodde i Bredäng för att hon var tjugoett, Aron började prata om Doktor Kosmos sekunden vi kom ut från tunnelbanan. Solen låg som en hinna över betongen, det var fortfarande förmiddag och helt tomt på torget. En mås stod på en bänk och betraktade oss när vi gick förbi, såg ut som att den undrade något. Jag hade också gjort det om jag sett på oss. Vi var från två helt olika poler, det syntes när vi gick bredvid varandra. Jag kände mig uptight bredvid honom. Han hade jeans som hade gått sönder vid hälen för att han gick på dem, sneakers och en tajt t-shirt från Diesel. Håret lockade sig ner i ögonen på honom men han brydde sig inte, han var liksom helt obrydd av att allting gick ut över honom. Att jeansen var så stora att han släpade de efter sig och att t-shirten var i barnstorlek. Jag var fem år yngre än honom och det blev så tydligt, som att jag var ett barn som inte förstod vad coolt var, bara visste vad som var fint. Jag hade liksom strumpbyxor på mig? Försökte gå långsammare för att det skulle se ut som att vi var bekväma med varandra. Vi gick genom en gångtunnel och han pekade på graffitin, sa:

“Det där är min kompis tag”. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag skrattade bara. Husen stod som klossar på gräsmattan, som att de inte hade någon grund. Man hade gjort en modell och sen placerat ut den överallt, allt såg likadant ut. Aron sa att han visste hur det såg ut hemma hos Alma redan innan vi kom upp till hennes lägenhet, det var för att hon hade tillräckligt mycket diagnoser för att lägga ut det på instagram. Eller nej, man behöver inte ha en diagnos för att göra det men man behöver ha en diagnos för att ha det som hon hade det hemma. Hon bodde i ett av miljonprojektshusen och för att dölja den fula beiga tapeten som satt i rummen hade hon hängt upp tyg över väggarna. Alltså inte tygkonst, utan vanliga blekrosa tygsjynken från tak till golv. Det var smakfullt, jag höll med om det. Man så jobbigt. Att göra ett hem till sitt på det sättet, att liksom inte ta någon hänsyn. Det var så konstigt att göra något så oetablerat och få det att funka. Alma gick konstfack.

Jag och Aron tog hissen upp fastän vi hade känt varandra i fem minuter och eftersom han var tjackad kände han inte av stämningen. Han pratade mest om poliser och jag hummade mest med. När vi ringde på spände jag upp hela ansiktet fastän jag var där för att jag var ful. Vissa snygga är ju så, att de älskar det fula. Alma var sådan, fetischerade mig. Hon hade alltid gjort det, tyckt att det var intressant. Jag och Aron hade båda ett estetiskt värde för henne men på olika grunder. För Alma var Aron en barbie, han var bara helt blänkande och cool. Jag var där för att Alma såg på sig själv som konträr, hon ville sparka uppåt och det gjorde hon genom att ta det fula och lyfta fram det. Hon sa Kolla Konstfack det här finns faktiskt också, fast hela konstfack redan visste om det. När hon öppnade hade hon klänning över jeans och buffaloes inomhus och jag tänkte ett: vad unga vi är och två: bara en snygg kan vara så ful. Jag hade läderstövlar med styva skaft men det var inget man pratade om. Jag hängde av mig väskan i hennes hall, försökte visa för henne och Aron att jag hade varit här innan. De noterade inte. Aphex twin spelades i vardagsrummet. Alma frågade oss om vi ville ha te, Aron svarade med ett mjukt gärna, som förspel. Jag tänkte att han säkert var kär i henne, jag hade varit det om jag inte hade varit feminist.

Från köket såg man in i vardagsrummet, det var kokett utan att vara fult. Hela lägenheten var som en dröm om drömmen kom ur antidepressiva. Man gick runt i ett rus. Det var vintage utan att vara töntigt, hon kunde ha sidenband hängandes från lampan och man tänkte bara Gud vad fint med siden. Inte att hon var fjorton år i huvudet eller att hon hade daddy issues. För såhär var det med Alma: hon gjorde det omöjliga möjligt. När vattnet kokade pep tekokaren ur munstycket som på femtiotalet och jag undrade var fan hon hade fått tag på en sån kanna. Men den tanken slogs liksom bort lika snabbt som den kommit för sedan lyfte hon den och då blev den självklar i hennes grepp. Allt hon rörde vid glänste, det var för att hon var en otroligt bra konstnär. Jag kunde inte förneka det. Det satt i kroppen på henne, inte i huvudet. De som inte förstod skulle kanske säga att det bara var att hon var smal eller hade fint hår men så var det inte, Alma hade ett sinne för något. 

Jag satte mig i soffan och försökte se ut som att jag var en del av stämningen Det hade inte varit helt främmande för oss att ta E nu. Det var ett ständigt projekt, att försöka falla in i det. Varje gång man befann sig i ett rum med någon mer än Alma blev det automatiskt attityden. En dag bara bestämde hon sig för att det skulle vara så. Hon blev tjugo och började på konstfack, stödde sig mot de sjuka väggarna. Hon fattade att knark var en framgångsfaktor, att folk tydde sig till det. Bredvid bokhyllan hängde ett väggcitat, det stod Girls just wanna have ketamine i ljusrosa broderi över gräddvit bakgrund. Det var oklart om det var ironiskt eller inte. Men folk förstod det, alltså det var ett sätt att sträcka ut en hand och få någon att ta emot. Hon fick vänner genom det.

Aron fick matchate, såklart. Japan var en ständig stilmarkör. Eller tvåtusentalet var inne. Han höll den lilla koppen i handen, den såg ut som en leksak, inte bara för att den var liten och han var stor utan också för att den förmodligen hade varit en leksak från början, så färggrann och blank att den såg ut som plast. Han berömde den i bebisröst, sa att den var gullig och frågade mellan klunkarna om man fick röka här inne. Som att det var en normal fråga som man skulle kunna få ett ja på. Alma svarade ja. Han satte sig i soffan, spred ut rullpapper över bordet och hällde ut en liten hög med tobak över det. Jag övervägde att gå ut i hallen och hämta mina egna men det kändes som en desperat handling, som att jag tog efter honom. Alma gick runt i lägenheten och riggade upp, det lät ingenting när hon gick för varje yta var täckt av mattor. Hon dolde linoleumgolvet. Det var som att hon hade bott där i tjugo år, hon liksom föll in i rummen, som att hon var närvarande i dem även när hon inte var där. Aron ställde sig vid bokhyllan med ciggen i mungipan, blåste ut rök framför sig på ett styleande sätt. Han tog ut Fräls oss ifrån kärleken och höll i den som om han inte visste vilken det var men var intresserad. Som att det inte var rekvisita. Alma försvann in i badrummet. Det stod ett kamerastativ mitt i vardagsrummet och lampor jag antog att hon fått låna av skolan stod riktade mot ett av rummets väggar. Vi visste inte vad hon skulle göra, hon var så oneurotisk att hon inte behövde förklara sig. Hon bara lämnade mig och Aron där själva fast hon visste att vi inte kände varandra. Kontroversiellt värdinneskap, men det funkade. Aron kände aldrig av en stel stämning, den bilden existerade inte för honom. Han bara skar av där han ville och rörde sig fritt på resten av ytan. Han stod fortfarande vänd mot hyllan med Brögger i handen och läste på baksidan när han frågade mig om jag hade läst den. Jag sa nej, satt med händerna i kors i knäet. Han såg förvånad ut. ”Du ser verkligen ut som en Bröggerläsare”, sa han. Som en komplimang. Jag undrade vad jag hade för vibb om jag såg ut som det. Det var väl en komplimang i och för sig, en komplimang till en quinna. En ny Aphex twin-låt spelade från högtalaren och han nynnade med fast man inte kunde det. 

Om man är tillräckligt smal kan man ha hår under armarna, då förhöjer det bara sex appealen. Att man visar att man kan vara snygg trots det. Och för att man visar att man har en vilja, man vill säga något. Ställer sig på en sida som kallas rätten till den egna kroppen. Det är så sexigt, det är sexigt att ha en kropp och väcka anspråk på den. Alma gjorde det. Hon stod böjd över mig med en sminkborste i ena handen, den andra vilandes mot min kind. Aron nynnade fortfarande utanför toalettdörren, hon suckade tyst och himlade lite med ögonen. Det var bara teater. Alma hatade inte Aron, han var viktig för henne. Men hon bildade ändå union med mig. På låtsas, jag förstod det men det var ändå svårt att inte spela med. Hon såg på mitt ansikte, jag försökte möta hennes blick. Ögonlocken var helt täckta av svart ögonsskugga, hon kunde ha så utan att se mobbad ut vilket var helt sjukt. Jag blundade, hon strök ut en kräm över hela mitt ansikte.

Aron klädde av sig rakt framför oss i Almas rum när hon hade valt ut en outfit åt honom. Jag stirrade in i hennes garderob, Alma fortsatte prata som att hon inte tyckte att det var sjukt. Solen lyste in och reflekterades i det silkiga tyget. Något som ska efterlikna naturmaterial men ger upp halvvägs. Allt var från Humana. Jag försökte att inte se på Aron. Det var inte det att han försökte visa oss någonting, han tyckte bara inte det var så konstigt att göra som han gjorde. Men det var sjukt, det var bokstavligt talat att blotta sig. Berätta för någon hur man är på ett övertydligt sätt. Under bröstet vid solar plexus hade han en tatuering av en sol. Inte på ett sunkigt sätt men på det sättet som passade just nu, som var inne. Det var snyggt men riskerade att bli fult, det var svårt att veta. Alma sa hora när han var klart, “hora vad snyggt”. Han stod mitt i hennes sovrum iklädd vit skjorta och en slips som han knutit en vanlig knut på, smala svarta kostymbyxor. 

Alma bad mig lägga mig ner på golvet och ställde sig över mig, visade hur Aron skulle stå. Hon hade en kniv i handen, en kökskniv som hon riktade ner mot mig, en fot på vardera sida om min kropp. Jag skrattade nästan till, det var så övertydligt. Det var som att hon markerade mot mig. Eller hon gjorde det, hon ritade ut en linje som sa hit men inte längre går du. Linjen slutade innan Aron. Som att jag skulle ta honom från henne. Jag bara log, tänkte att det var en wack idé, det här foto, men blundade. Aron såg in i kameran och respekterade situationen. Jag undrade om det var för att han inte fattade vad som pågick, om han inte såg hur bilden såg ut eller om han var en god människa.