Kapitel 1

Kap 1 och lite mer ur "längre projekt" haha. Sjukt med prosa på substack aja

1.

Såhär är det i augusti: sommaren är en bitch. Den har klättrat länge och nu sitter den liksom på toppen, vet att den snart faller ned över allting och alla tar den ändå i försvar. Allting dras till sin spets. Juni juli är psykos, det är bara ett starkt ljus. Augusti är på väg ner från något. Grönskan blir så tung att den sviktar, böjer sig ner mot marken. Vill dö. Man förstår den, man är så jävla trött på allt. På det söta. Det är som att man har bingeat något, man har frossat. Tillslut måste man säga stopp, resa sig upp från knäsittande, börja leva igen. Utplåna det som sträcker sig uppåt, som vill åt något. Man måste beskylla den känslan, fråga den vad den tror att den är.

Stockholm var som en tonåring som bara sagt nej. Nej jag vill inte mer, lagt sig platt ner på marken. Man tror att det är omöjligt, man tror aldrig att den ska göra det men det gör den och man glömmer varje åt att det faktiskt sker. De som orkar stanna kvar i stan då är alltid bara andra ungdomar, de som identifierar sig. De som förstår vad det innebär. Det innebär att de får göra vad de vill. Ha en horig klänning i city, supa och spy och knulla på en strand. De är ett med staden, den är deras kompis. Med på noterna. Staden håller med dem, staden vill vara cool och gå ner på deras nivå, vänder taggarna utåt mot alla andra. Det blir en ny plats, regler byts ut. Folk gick liksom på rave? Den ultimata paradoxen: ta skogen och göra den till klubb, knarka under en gran. Jag kände mig ocool för att jag hur mycket jag än ville inte kunde vilja det. Ett dåligt barn.

Jag hade rutiner, vaknade och somnade samma tid varje dag. Ett liv helt utanför samhället, det var ingen som var intresserad av sånt. Från min säng kunde man se hela lägenheten, alltså köksvrå och hall. Toaletten om dörren inte var stängd. Jag låg under ett foto av Patti Smith, allting annat låg på golvet. Jag visste inte var jag skulle börja så jag började med henne, valde henne som punkten varifrån jag möblerade. Freakat. Tänkte på vem som hade Patti Smith på väggen. En anorektiker kanske, eller en femtonåring som önskade att den hade anorexi. Jag hade henne där i alla fall. Kände mig som en fyrtiotalist. Man klagar i tjugo år för att sedan kamma hem en lägenhet mitt i city, klagar lite mer och lever ett liv på mackor. Eller man kanske inte får kalla knäckebröd för macka, det är mer bara en illusion av en macka. En illusion av att man blir mätt. Jag grävde runt i omslagspappret som höll i de stora tunna cirklarna av bröd, bröt av där jag kunde komma åt. Tidningen låg fortfarande på matbordet, Alma sträckte ut sig i badkaret på omslaget. MANIFEST var textat över brösten, mascaran hade runnit, i ena handen höll hon en cigarett. Fotot slutade precis innan venusberget. Jag kunde inte kolla på bilden för att det kändes som ett sexuellt övergrepp. När Aron hade sett den hade han sagt Edie Sedgewick-esque. Han sa verkligen det, “esque”. Men inte Edie Sedgewick där motivet är sex utan snarare en bra konstnär fotas av en ännu bättre konstnär. För honom var Isak Warhol. Jag fick ångest av det, var tvungen att gå tillbaka till sängen.

2.

Stockholm var fullt av unga som gjorde magasin, det var som att punken hade återuppstått. Tyckte de. Isak var en av dem. Magasinet hette Manifest för att Isak var exakt så, han var en svartvit människa. För honom var allting sant eller falskt, han trodde på det absoluta. Såna killar ser på en och säger att man är den enda smarta i världen och det blir sanning i deras mun, man blir kär direkt. Isak och Alma talade ofta om deras relation som att det var något som skedde “när de var små”. Som att de pratade om ett annat årtionde fast det egentligen bara handlade om när de var sjutton. De var tjugoett nu. Det tar inte fyra år för en narcissist att släppa taget, man låtsades som att Isak hade gjort det. Det var liksom för mörkt annars. Isak kallade ofta Alma för hans “nära vän” och jag undrade varje gång om de verkligen var det, nära vänner. Jag antog att Alma var nära vän med honom som man är nära vän med en kvinnohatare, alltså de låg nog ibland. Det var inte det att Isak var otrevlig eller så, men det satt något i ögonen på honom som vittnade om att han typ tyckte det var okej att slå. Varje gång jag träffade honom satt han med armen runt Alma och betedde sig om hennes bästis, hon hade liksom hans skjortor på sig. Det var som att de hela tiden byggde på något, det kallades spelet.