Konstfack

Jag läste ungefär den här på Alis release. Utdrag ur "längre projekt" surprise

Det var oklart om Aron alltid hade varit en del av spelet, det var ofta så han behandlades. Man lånade in honom som stjärnskådis, fick bollen i rullning. Det funkade för Alma, Isak blev jävligt svartsjuk. Började gå till samma ställen som de två var på, gick in på vinbarer på ett spontant sätt. Det går inte om man inte kan spela. Isak kunde det, kunde nästla sig in. Alma och Isak berodde liksom på varandra, de behövde hela tiden ha med varandra att göra. Det var som att de tog stöd i varandra för att klättra men tävlade hela vägen upp. Det blev spänd stämning. Aron förstod det men blev inte arg, han skulle aldrig bli arg på kärleken. Även om den var så där tillskruvad. Han hörde av sig till mig till i stället, jag vet inte varför. Jag undrade i början om det också var en lek, sen blev han kär. 

Folk pratade om Aron i förnamn och efternamn, det var så han var. En teckning, en bild av något. En  kille som satt på Riche helt oironiskt. Aron var helt oironisk, det var därför man blev kär. Han skrattade aldrig om man sa att utsikten mellan Slussen och Gamla stan var fin, han kramade en bara bakifrån och pekade på den finaste lägenheten, sa “där ska vi bo”. Man trodde honom, man trodde honom när han sa “jag älskar dig” efter en vecka. Man glömde att han var tjackad när han sa så. Eller det spelade ingen roll. Jag spenderade den hösten på en pakethållare? Som Annie Hall, all integritet bara rann av mig. Aron styrde vägen och jag hade inget att säga till om, det är en billig metafor men den funkar. Plötsligt var man bara någons tjej. 

Konstfacks julmarknad var i november, jag och Aron åkte dit. Det regnade så mycket att man var tvungen att se ner i marken men det gjorde ingenting eftersom vi var i Telefonplan. Betong och en glipa himmel. Det låter som att det är utsatt, det är det inte. Alla Konstfackselever flyttar dit sen, de tar ett steg ut ur skolans port och in i en annan. Vi skulle på efterfest i en lägenhet bara några meter bort, Aron hade köpt en flaska rödvin för fyrahundra kronor. Det var så det var, man blandade det fina med det fula. Hade designmöbler på linoleumgolv. 

Det var djurisk stämning inne i konsthallen. Eller vad man ska kalla det, klassrummet. Lysrören såg rakt ner på allas bulimi och bulimin såg rakt upp tillbaka. Eleverna hade varsitt bord, de bildade som ett labyrintmönster och Alma stod längst in vid ena kortsidan av de höga väggarna. Över henne hängde en stor rosett i rosa siden. Det var så himla inne med rosetter. Eller det var inne med pedofili. Men Alma hade inte den rosetten där som en tjej som tycker om Lana Del Rey har den där, hon hade den inte där för att det var estetiskt. Alma hade rosetten där för att hon identifierade sig med dem, hon älskade det fina. De var samma. På det sättet var det väldigt bra konst, om det var så hon hade tänkt alltså. Jag antog det. Det var så tydligt att hon såg det, hade tänkt igenom. Man såg in i hennes ögon och de var alltid helt skarpa. Aron pekade på rosetten och skrattade, sa något ord på engelska som skulle visa på uppskattning. Typ “lit”. Jag log, Alma skrattade med honom och gav honom en kram över bordet, pussade Aron på kinden. De kallade varandra för “babe”. “Hej babe” sa hon. Det var som att Aron inte visste att det fanns en regel, han bara höll mig i midjan och lät den andra handen göra något annat. Man var helt splittrad med honom. 

Såhär är det att vara barn: man är emot allt. Man är emot kärleken fast man vet att det är bäst, man är emot Aron. Man pratar om osynligt och känslomässigt arbete i relationer. Man är otroligt politisk korrekt. Gillar bara konstiga saker som typ Kafé 44, bygger ett liv på negationer. Gillar bara det som ogillar en tillbaka. Är olyckligt kär i tjugo år. Sen tröttnar man och säger okej. Blir kär i en biologist. Man erkänner. Säger okej jag vill ha strypsex, behöver inte skriva en krönika om varför man inte ska ha det för man vet ju att man egentligen vill. Så var det att vara med Aron. En helt annan våglängd men man blev kär ändå.

Jag köpte en affisch av Alma, den var stor och vit. Längs långsidan stod det “WILD LOVE” i stor svart font. Jag gjorde det för att bevisa något, att jag inte var emot det hon höll på med. Att jag var hon. Att jag också tyckte att det var snyggt med wild love, fint med engelska. Fastän det var fult. Hon plockade upp det snabbt, vi spelade teater med varandra. Använde varandras namn i varje mening. Som att vi var kära. Hon sa att det var så himla kul att jag var där, som att det inte var en självklarhet. Som att jag lika gärna hade kunnat vara hemma. Hon vände sig mot Aron och sa “festen är bara några meter härifrån”, han sa “aight man”. 

Isak rökte i köket, ciggen gick mellan honom och Alma. Hon hade på sig pälsen inomhus, slog ut allt annat där inne. Klassiskt skogsrå. Isak sa ens namn i varje mening, sa “hej Anna! Vill du ha lite vodka, Anna?”. Så fort man närmade sig någon av dem sträckte de ut en hand och drog en in i deras relation. Jag förstod inte om det var medvetet men de båda jobbade utifrån samma principer: se rakt på en människa och säga att den var den enda i världen. Det funkade varje gång. Jag sa ja till spriten, Isak sträckte sig över bordet och hällde försiktigt upp i ett urdrucket glas, flexade sina tunna handleder. Han älskade att göra så, ta tjejers grejer och göra dem till sina. Han tävlade med dem, delade inte upp något. Det var därför han var så tilldragande, för att han såg på en som en like. Eller i alla fall som någon som kom från samma. Aron var motsatsen, för honom fanns det två typer av människor och det var kille och tjej. Han gick inte över den gränsen. Alma verkade förvånad över att jag var där. Hon frågade om jag kände honom som hade festen. Jag gjorde inte det, sa att han och Aron var nära. Hon sa att det inte var så konstigt eftersom jag var så ung. Det var fem år mellan oss, folk hade en hang-up på det. Som att de försökte vara PK men det var bara mobbning egentligen. Det var att stänga någon ute för att den inte liknade gruppen. Isak kallade drinken för en Anna-special och alla var tvungna att skratta. Jag hade inte lyxen att glida in i umgänget, jag var tvungen att bli presenterad varje gång. Som att någon försökte peppa mig genom att vara överdrivet positiv. Det lät som att man presenterade ett cirkusdjur, man tog liksom sats och drog ut på namnet. Höll mig i axlarna.

Isak förstod direkt vad stämningen mellan mig och Alma var. Han tände på det, det var som att se en kapplöpning och veta att ens egen häst skulle vinna. Han ville ge mig ett försprång, se hur Alma reagerade på det. Se hur mycket hon skulle ta i. Han sa att jag hade fin hy, sa att jag var röd om kinderna. Jag kände mig som en mobbad som får vara med på skoj men ändå blir smickrad. Det var maplacerad vibb på mig. Alla fattade det men det var ju Arons fel, för så här var det med Aron: han hade inget omdöme. Han kunde inte se hur Alma var och han kunde inte se att jag absolut inte passade in i hans umgänge. Isak såg hur Alma var men älskade henne för det, Aron fattade bara inte. Det var en vit fläck på hans karta. Han såg bara att hon var snäll, att hon rörde vid honom. Jag förstod honom, det var inte som att det var en sjuk grej att inte fatta. Nästan alla gick på det.